We can't pretend- 7

Allies perspektiv

Jag var 20 minuter sen till restaurangen där Ethan och Melissa stod otåligt och väntade på mig. 
- What took you so long? sa Melissa surt. 
- I had this thing, let's grab some food! sa jag och försökte byta samtalsämne, och det fungerade för vi gick in på restaurangen och satte oss vid ett bord. Jag hade lovat Louis att inte berätta något för någon om kyssen, inte ens Ethan och Melissa. Hur gärna jag än ville så fick jag inte, jag kunde inte. 
Även fast jag visste hur dåligt hur detta var för mig så kunde jag inte låta bli att må bra av det, att veta att en kille som Louis såg något i mig, även fast han är äldre in mig. Jag älskade tanken av att han hade velat kyssa mig ett tag. Innan jag hoppade ur bilen sa han en mening som fortsatte spela upp sig i mitt huvud, han sa ''You're special, in a good way.'' Jag förstod inte riktigt vad han menade med det. 
- Hello? Allie? We're talking to you, jag vaknade ur mina drömmar och kollade på Ethan som satt och försökte få kontakt med mig. Men jag kunde inte fokusera på något annat än Louis just nu, jag ville inte förstöra deras kväll genom att vara tråkig heller. 
- Guys, I don't feel very well.. I really need to go home, sorry.. ljög jag.
- You should go home and get some sleep, we can come over after the movie? sa Ethan frågande. 
- No don't, I'll see you in school tomorrow, sa jag och kramade dem innan jag gick. 
Det hade blivit lite mörkt ute och jag gillar verkligen inte att gå i mörkret, så jag satt i mina hörlurar och började småspringa till bussen som skulle gå om två minuter. 
 
Jag hann precis på bussen, den var nästan tom. Jag satte mig näst längst bak på vänster sida, där jag alltid sitter. Sedan satte jag i hörlurarna och lutade mig mot rutan och drömde mig bort. Jag ryckte till av att min mobil vibrerade i handen. Jag tänkte att det var Ethan eller Melissa, så jag tänkte svara när jag kom hem. Men när jag bytte låt såg jag att det lös ''Mr. Tomlinson'' på skärmen. Jag blev nervös när jag såg att det var från honom och drog sakta upp låsknappen. 
 
From: Mr. Tomlinson
''Can I meet you after the movie? I think there is something we should talk about. Maybe I can come to your appartment? - Louis''

To: Mr. Tomlinson
''I'm actually on my way home, I wasn't focused. You can come over. I live at the top of the house, doornumber 201.''

Precis när jag skickat iväg smset så skulle jag hoppa av. När jag hoppade ur bussen började jag småspringa till mitt trapphus för jag tycker vägen från busshållsplatsen och mitt hus är lite läskig. Sistra metrarna började jag gå. Sedan slet jag upp portarna med en smäll som förmodligen väckte hela Kalifornien till liv. Jag började småspringa upp för trapporna som kändes förvånansvärt lätta. När jag kom in i lägenheten fick jag lite panik, jag ville städa lite innan Louis skulle komma över. Jag började plocka undan lite i köket och vardagsrummet, jag orkade inte bry mig om att bädda sängen. Sedan så borstade jag tänderna utifall och sen satt jag mig och kollade på tv. Jag var helt utsliten, så jag kände att ögonen blev tyngre bara jag satte mig ner. 
 
Jag vaknade till med ett ryck av att det knackade på dörren. Somnade jag? Jag slängde en snabb blick mot klockan på min vägg, 22:00. Snabbt reste jag mig upp och började gå mot dörren, innan jag öppnade fixade jag till mitt hår i spegeln i hallen. Nervöst sträckte jag mig efter dörren. Jag hann bara öppna den lite grann innan jag såg Louis. Försiktigt kom han in i hallen. 
- Hey, sa han och log. 
- Hey! Come in, sa jag.
Han sparkade av sig skorna och hängde upp sin jeansjacka. Han kollade runt i min lägenhet.
- It's nice here, sa han.
- Thank you, sa jag och skådade honom. Han såg på något sett orolig ut. 
- You wanted to talk about something? sa jag för att fortsätta konversationen. 
Jag lutade mig mot väggen och kollade in i hans ögon. Innan han började prata kom han närmre mig så vi bara stod någon centimeter ifrån varandra. 
- I was going to tell you that we have to forget what happened between us, but damn. I sort of like you a bit, I can't pretend that I don't, sa han och kollade ner på mig och bet sig lite i läppen. 
Han lutade sitt huvud närmre mitt.
- This is so wrong, viskade han samtidigt som han lutade sig sakta mot mig.
- Totally, sa jag och bet mig i läppen. 
- But it's so right, sa han och kysste mig försiktigt. 
Sedan lutade bak sitt huvud och kollade mig in i ögonen, sedan kysste han mig igen, mer intensivt den här gången. Medans jag kysste tänkte jag på vid gjorde, jag visste att om detta fortsatte skulle jag falla för honom och i slutändan skulle jag bli sårad. Jag tog avstånd från honom och gick en bit ifrån honom, han kollade frågande på mig.
- I just.. I can't do this, sa jag och gick in i mitt sovrum och satt mig på sängen. Jag trodde att han skulle förstå vinken och gå, men istället kom han in till mig och satte sig bredvid mig. Han lade försiktigt en hand på mitt lår och försökte få ögonkontakt med mig men jag vände bort blicken för att inte tappa bort mig i hans ögon. Han bort handen från mig lår och förde den till mitt ansikte, han vände på mitt huvud och kollade mig djupt in i ögonen.
- Everything will be okey, sa han tyst. Sedan kysstes vi igen, jag kunde inte motstå, det gick inte. Han lutade ner mig och plötsligt låg han över mig fast vi fortsatte kyssas. 
Han tog bort sina läppar från mina och lade sig bredvid mig.
- Can I stay the night? sa han och kollade på mig försiktigt.
- It's school tomorrow? sa jag frågande.
- I know, but no one will notice anything.. sa han och kollade på mig. 
- Okey then, of course you can.. sa jag innan jag hann ångra mig.
 
 

Kommentarer
Karro säger:

Mer :D

2013-10-18 | 20:13:58
jessica säger:

du är sjukt duktig! :)

2013-10-18 | 20:34:29
Kajsamy säger:

Hallå mer!!!! XD

2013-10-22 | 19:26:54
Ida säger:

När kommer nästa?:')))

2013-10-27 | 23:20:47
ellen säger:

Mer! <3:D

2013-10-30 | 22:18:08
Anonym säger:

När kommer nästa?:p

2013-10-30 | 23:02:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback